Mycket kära vänner:
Det gläder mig att att idag förmedla den esoteriska beskrivningen till er av denna storslagna oljemålning som tillskrivs V.M. Leonardo da Vinci och som bär titeln:
SALVATORE MUNDI
Eftersom Mästaren Leonardo redan vid andra tillfällen hade målat sin egen Gudomliga Moder -den berömda Mona Lisa- och även sin Buddhi -omsatt och på ett otroligt sätt utformad på en duk som idag bär titeln Damen med hermelinen- ville han slutföra sitt extraordinära illustrationsarbete genom att nu förse oss med en annan duk där vi kan uppskatta, varken mer eller mindre hans egen inre Kristus.
Jag måste betona för er att för att göra dessa transcendentala illustrerande verk är det nödvändigt att vara en legitim klärvoajant eller Turiya, eftersom endast på det sättet skulle vi kunna vara kapabla att på ett perfekt sätt se fysionomin av de olika heliga delarna till vårt eget VARA.
För att fördjupa oss i detta verk av den kungliga konsten bör vi börja med att beskriva ansiktet på den Dyrkansvärde och i det uppskattar vi, i hans ögon, ett ouppnåeligt djup. Det är därför som Mästaren Leonardo inte ville visa sin inre Herre med en klar, öppen, påtaglig blick, utan han valde att omge detta mysterium med precis samma blick som den hos Salvador Salvandus bland gnostikerna.
Vi kan uppskatta, om vi observerar mycket noga, att halsen och barmen hos den inre frälsaren är som en blandning mellan något maskulint och feminint på samma gång. Vad är anledningen till denna egenskap? Helt enkelt att, eftersom den inre Kristus är en av de tre ursprungliga krafterna som upprätthåller skapelsen och vårt eget Sefirotträd, är det lätt att förstå att denna del av den gudomliga triaden har, som vi vet, delar av de andra två som integrerar hans egen struktur. Det är därför som Modern har något av Sonen, Sonen av Modern och Fadern eller Kether har attribut från de andra två.
Den inre Frälsaren bär en blå klädnad, vilken är representativ för himlen och de högre världarna och barmen är, underligt nog, överkorsad av två typer av band med brun färg vilka kommer att utgöra ett X. VI måste komma ihåg att X i det fonetiska Kabbala och i det språkliga Kabbala, är X lika med K inom hermetiken. Därifrån kommer det att Gnosis, vid många tillfällen, refererar till det Andra Logos i den sefirotiska triaden som XRESTOS eller KRESTOS.
När den vördnadsvärde Adepten Fulcanelli talar om detta mysterium, kommer han med något intressant till oss, låt oss se:
«Fram till 1100-talet, använde man inget annat märke för att autentisera gamla dokument; från och med 1500-talet förvandlades det till analfabeternas namnteckning. I Rom, markerade man sorgedagar med ett vitt kors och dåliga dagar med ett svart kors. Det är verkets fullständiga tal, eftersom enheten, de två naturerna – det vill säga: Svavel och Kvicksilver i Alkemin- , de tre principerna och de fyra elementen ger den dubbla kvintessensen, de två V tillsammans i den romerska siffran X till talet 10. I denna siffra finner man grunden till Pytagoras kabbala eller till det universella språket, beträffande vilken man kan se ett märkvärdigt paradigm på den sista sidan i en liten bok om alkemi – ─La Clavicule de la Science Hermetique, écrit par un habitant du Nord dans ses heures de loisir, 1732, Amsterdam, Pierre Mortier, 1751─. Bohemerna använde korset eller X som ett tecken på igenkännande. Vägledda av denna grafik tecknad på ett träd eller på någon vägg slog de alltid läger på en plats som deras föregångare hade bebott, tillsammans med den heliga symbol som de kallar Fosterland. […]
Zigenarnas kors indikerar, därmed, tydligt den tillflyktsort som anvisats stammen. Det är, å andra sidan enastående, att nästan alla betydelser som avslöjats för tecknet X har ett transcendent eller mystiskt värde. X är, i algebra, en eller flera okända enheter, det är även problemet att lösa, lösningen att upptäcka, och multiplikationstecknet och det är elementet till den aritmetiska testfaktorn till nio. […]
Alla kroppar i naturen och hos alla varelser, oavsett om det är i deras uppbyggnad eller i deras utseende, lyder under denna fundamentala lag av utstrålning och alla är underkastade detta mått. Gnostikernas kanon utgör dess tillämpning på den mänskliga kroppen, och Jesus Kristus, den inkarnerade anden, den Helige Andreas och den Helige Petrus personifierar dess ärorika och smärtsamma bild. Har vi möjligtvis inte observerat växternas luftorgan – oavsett om det handlar om höga träd eller om små örter – uppvisar de med sina rötter den divergens som är kännetecknande för X? Hur slår blommorna ut? Skär av växtstjälkarna, bladskivorna, etc. Undersök dessa snitt i mikroskop och ni kommer, genom synen, att få den mest lysande och underbara bekräftelsen på denna gudomliga vilja […]
Det är kattens mustascher som har tjänat till att ge det namn [Xa, tecknet för ljus]. Nu tvivlar man nästan inte på att de hemlighåller en hög vetenskplig punkt, och att denna hemliga anledning användes till att ge det lustiga rovdjuret äran att bli upphöjd till de egyptiska gudomligheternas rang […]
[X] Denna översättning av den himmelska elden eller av den jordiska elden, av den potentiella elden eller den virtuella som komponerar eller bryter ner, som alstrar eller dödar, upplivar eller desorganiserar. Solens Barn som skapar den, tjänare till människan som befriar henne och upprätthåller henne, den gudomliga elden, fallen, dekadent, fängslad i materian, avgör hennes evolution och leder hennes räddande, det är Jesus på korset, bilden av eldens utstrålning, lysande och andlig inkarnerad i alla ting. Det är Agnus, offerlammet sedan världens begynnelse, och det är även Agni, den vediska eldsguden, men som Guds lamm bär sitt kors på oriflamman såsom Jesus på sin rygg, om det håller fast det med klöven, är det för att det har tecknet fäst vid själva klöven: den yttre bilden, är i själva verket den inre. De som på så vis tar emot den himmelska anden av den heliga elden, de som bär den i sig själva och är märkta av dess tecken, har inget att frukta av den elementära elden. Dessa är de utvalda, lärjungar till Elia och barn till Helios, moderna korsfarare som har förfädernas himlakropp som vägledare, de ger sig av för samma erövring vid samma utrop av, Gud älskar dem!
─Utdrag från verket De filosofiska hemvisterna av V.M. Fulcanelli-
Å andra sidan, uppskattade läsare, är det bra att veta att X åtföljd av bokstaven S – symbol för svavlet- på den ena av dess ytterligheter och på den andra, bokstäverna KOH – indikatorer för kalium – utgör hieroglyfen för elementen som utgör verket.
Alla vi som har studerat den samtida Gnosticismen känner helt och klart till att den välsignade Stenen eller de Vises Sten erövras genom ett intensivt korsande av det svavelhaltiga Kvicksilvret med det renade Kvicksilvret. Denna Sten är, för den som gör den hermetiska resan, själva den inre Kristus. Det är därför som endast den inre Kristus kan förvandlas till Salvatore Mundi – Världens Frälsare-.
I sin högra hand genomför denne majestätiske Kristus tecknet för skapelsens tre ursprungliga krafter – Fadern, Sonen och Den Helige Ande-genom för att göra detta använda tummen, pekfingret och långfingret. I sin vänstra hand bär Frälsaren en slags glob som syftar på den hermetiska glob som vi ser tecknad på väldigt många alkemiska bilder från Medeltiden. Denna glob som man visar oss här uppenbarar, på samma gång, ett slags gelatin och i dess botten kan man lätt uppskatta som guldstoft, ett omisskännligt tecken på att det handlar om de två ursprungliga naturerna -Svavel och Kvicksilver- som redan har förvandlats till en enda vilken vi alltid har kallat kvicksilverhaltigt svavel eller svavelhaltigt kvicksilver genom att ha förvandlats till den förtärande elden av det pluraliserade Jaget och uppbyggaren av de atomiska vehiklar som är nödvändiga för att ha objektivitet i de högre världarna av Medvetenhet.
Längst ned på halsen av Nazare´en framträder den värdefulla juvelen eller rubinen tillhörande bröderna i Heliopolis, en omisskännlig symbol för praktfullheternas Sten eller den redan bearbetade Stenen. Vi måste beakta att denna sten som Leonardo har målat som ett halsband som faller på Kristi barm, allegoriserar den berömda röda karbunkel som de medeltida alkemisterna talade om, vilken är lika med själva den Vises Sten.
Uppskattade kollegor på vägen, ni vet följaktligen nu varför Leonardo da Vinci hängav sig åt uppgiften att tillverka detta lysande verk av den kungliga konsten. Han gjorde det för att inbjuda oss att söka denna som kan ta oss ut ur Samsaras Hjul för att introducera oss i sitt rike som inte är något annat än evigheten.
När han visade sig genom V.M. Aberamentho, upprepade han alltid, med all rätt, i sina predikningar:
«Jag är vägen, sanningen och livet»…
Det gläder mig nu att lämna några fraser till er för reflektion:
«Livets bana är kort, ärans är evig».
Ciceron
«Att dö är människornas vanliga öde, att dö med ära är privilegiet hos den dygdiga människan».
Isocrates
«Av historiens alla pinor finns det ingen större än den som tillhör Äran ».
Campoamor
«Aldrig blir den krönt med odödlighet som fruktar att gå dit mystiska röster leder honom ».
Keats
«Äran, i likhet med ljuset, är mer användbar för den som inte lider av dess effekter än för dem som ser sig själva omgivna av det ».
Plutarcos
SIC TRANSIT GLORIA MUNDI.
─‘Så passerar Världens ära ─.
KWEN KHAN KHU
