Att tro sig vara ”En” är verkligen ett mycket dåligt skämt; denna fåfänga illusion finns olyckligtvis inom var och en av oss.
Sorligt nog tror vi alltid det bästa om oss själv, det faller oss aldrig in att förstå att vi inte ens äger en sann individualitet.
Det värsta med detta är att vi till och med tillåter oss den falska lyxen att tro att vi äger fullständig medvetenhet och en egen vilja. Stackars oss! Så dumma vi är! Det råder inget tvivel om att okunnigheten är den värsta av alla olyckor.
Inom var och en av oss alla finns det många tusen olika individer, olika personer, ”Jag” eller folk som grälar med varandra, som slåss för att få den högsta positionen och som inte har någon som helst ordning eller harmoni.
Om vi vore medvetna, om vi skulle vakna upp från alla dessa drömmar och fantasier, så annorlunda livet skulle vara…
Till råga på vår olycka, hypnotiseras och fascineras vi av våra negativa känslor, självaktning och egenkärlek och tillåter oss aldrig att komma ihåg oss själva, att se oss så som vi är…
Vi tror oss ha en enda egen vilja, när vi egentligen har många olika viljor. (Varje Jag har sin egen).
Den tragiska komedin i hela denna ”Inre Mångfald” är förfärlig; de olika inre viljorna kolliderar med varandra, de lever i ständig konflikt, de verkar i olika riktningar.
Om vi hade en sann Individualitet, om vi ägde en ”Enhet” i stället för en ”Mångfald”, skulle vi också ha en kontinuitet i våra föresatser, ett vaket medvetande, en egen individuell vilja.
Det lämligaste är att förändras; vi bör emellertid börja med att vara uppriktiga mot oss själva.
Vi behöver göra en psykologisk inventering av oss själva, för att få reda på vad vi har för mycket av och vad vi saknar.
Det är möjligt att uppnå Individualitet, men om vi tror att vi har det, kommer en sådan möjlighet att försvinna.
Det är uppenbart att vi aldrig skulle kämpa för att uppnå något som vi tror att vi har. Fantasin får oss att tro att vi har Individualitet och det finns till och med skolor i världen som lär oss att det är på detta sätt.
Det är angeläget att kämpa mot fantasin, den ger oss intrycket av att vi skulle vara det ena eller det andra, när vi i själva verket är miserabla, skamlösa och ondskefulla.
Vi tänker att vi är människor när vi egentligen endast är intellektuella däggdjur som saknar Individualitet.
Mytomanerna tror sig själva vara Gudar, Mahatmor etc., utan att misstänka att de inte ens har ett individuellt mentalt sinne och en Medveten Vilja.
Egodyrkare avgudar sitt kära Ego till den grad att de aldrig skulle acceptera idén om en Mångfald av Egon inom sig själva.
Paranoiker, med den klassiska stolthet som kännetecknande för dem, skulle inte ens läsa denna bok…
Det är nödvändigt att kämpa på liv och död mot fantasin beträffande oss själva, om vi inte vill bli offer för konstgjorda känslor och falska erfarenheter som, förrutom att de försätter oss i löjliga situationer, hindrar alla möjligheter till inre utveckling.
Det intellektuella djuret är så hypnotiserat av sin fantasi att det drömmer att det är ett lejon eller en örn, när det i själva verket inte är mer än en ynklig mask i jordens lera.
Mytomanen skulle aldrig acceptera dessa ovannämnda påståenden; uppenbarligen känner de sig som Ärkehierofanter, oavsett vad man säger, utan att misstänka att fantasi är enbart ingenting, ”ingenting utom fantasi”.
Fantasi är en reell kraft som verkar universellt på mänskligheten och som håller den intellektuella humanoiden i ett tillstånd av sömn och får henne att tro att hon äger en sann Individualitet, en vilja, ett vaket medvetande, ett individuellt mentalt sinne, etc., etc.,
När vi tror att vi är en kan vi inte förflytta oss från den plats där vi befinner oss i oss själva, vi förblir i ett tillstånd av stagnation och slutligen degenererar vi, vi involutionerar.
Var och en av oss befinner sig i en viss psykologisk fas och vi kan inte lämna den såvida vi inte på ett direkt sätt upptäcker alla dessa personer eller Jag som lever inom vår person.
Genom den inre självobservationen kommer vi självklart att kunna se de personer som lever i vårt psyke och som vi behöver eliminera, för att uppnå en radikal förvandling.
Denna perception, denna självobservation, förändrar på ett fundamentalt sätt alla de felaktiga koncept som vi hade beträffande oss själva, och som resultat av detta bekräftar vi det konkreta faktum att vi inte äger en sann Individualitet.
Så länge som vi inte observerar oss själva, kommer vi att leva med illusionen om att vi är En och till följd av detta kommer vårt liv att bli fel.
Det är inte möjligt att ha korrekta relationer med våra medmänniskor, så länge vi inte genomgår en inre förändring i djupet av vårt psyke.
Varje inre förändring kräver en föregående eliminering av Jagen som vi bär inom oss.
Vi skulle inte på något sätt kunna eliminera sådana Jag om vi inte iakttar dem i vårt inre.
De som känner sig själva som En, som tror det bästa om sig själva, som aldrig skulle acceptera läran om de Många, vill inte heller observera Jagen och därmed blir varje möjlighet till förändring inom dem omöjlig.
Det är omöjligt att förändras om man inte eliminerar, men den som känner sig som ägare av Individualitet skulle, även om man accepterade att man bör eliminera, vara ovetande om vad det är som man bör eliminera.
Vi bör emellertid inte glömma att den som tror sig vara En, tror på grund av självbedrägeri att han visst vet vad som bör elimineras, men i själva verket vet han inte ens det.
Vi behöver ”avegosera oss”, för att ”individualisera oss”; men för den som tror sig äga Individualitet är det emellertid omöjigt att kunna ”avegosera sig”.
Individualiteten är helig till hundra procent; sällsynta är de som har det, men alla tror att de har det.
Hur skulle vi kunna eliminera ”Jagen”, om vi tror att vi har ett enda ”Jag”?
Förvisso kan endast den som aldrig har iaktagit sig själv på allvar, tro att han har ett Enda Jag.
Vi bör emellertid uttrycka oss mycket tydligt i denna lära, eftersom det finns en psykologisk risk att förväxla den sanna Individualiteten med idén om någon typ av ”Överjag” eller något i den stilen.
Den Heliga Individualiteten är något helt annat än varje form av ”Jag”, den är vad den är, vad den alltid har varit och vad den alltid kommer att vara.
Den sanna Individualiteten är Varat och Varats anledning till att Vara är själva Varat.
Skilj mellan Varat och Jaget. De som förväxlar Jaget med Varat har förvisso aldrig iakttagit sig själva på allvar.
Så länge Essensen, medvetandet, fortsätter att vara instängt bland hela denna samling av Jag som vi bär inom oss, kommer en radikal förändring att vara mer än omöjlig.
Revolutionerande Psykologi, kapitel XV, “Individualiteten”
Samael Aun Weor
