Mycket kära läsare:
Det gläder mig att sända er denna nya gravyr som, enligt de lärda, utgör en av de mest gåtfulla som har gjorts under århundraden.
Författaren titulerade detta verk som…
…ALLEGORI AV LIVET
Den tillskrivs Giorgio Ghisi, som skulle ha tecknat den år 1561. Det är hans mest berömda tryck. Några har kallt denna gravyr Rafaels dröm.
«Detta är en av de mest imponerande och mystiska italienska gravyrerna. Ingen har ännu helt och hållet lyckats förklara dess symbolik, men det förefaller tydligt att den representerar den farliga vägen över havet i ett skepp med hål, med klippor och vilda bestar som lurpassar vilka befinner sig inför den vise ─till vänster─ i hans sökande efter Sanningen.
De två verser som finns vid dess fot är hämtade från Vergilius Aeneiden, bok VI, verserna 617 och 95.
Den största paradox som trycket uppvisar ligger i den latinska texten i den nedre delen till vänster: RAPHAELIS VRBINATIS INVENTVM. PHILIPPVS DATVS ANIMI GRATIA FIERI IVSSIT, ‘Uppfinning av Rafael från Urbino. Filippo Dati befallde att den skulle göras som en tackgåva’. Under 1500-talet hade man förstått att detta innebar att Rafael utformade ─“uppfann”─ kompositionen, som sedan skulle ha graverats av Ghisi, en gravör från Mantua som brukade arbeta i enlighet med andras formgivningar. Men, som kommentatorerna har erkänt sedan lång tid tillbaka, kan inte kompositionen ha utformats av Rafael, som dog 1520. Gravyrens stil är mycket senare, och den enda koppling som finns till Rafael är i mannens position, som härrör från en av filosoferna i skolan i Aten.
Det är inte helt klart varför Ghisi skulle ha satt en inskription på sin teckning som han borde ha vetat var vilseledande , för att inte säga falsk. Var det för att lura samlarna eller fanns det ett mer esoteriskt eller privat skämt bakom detta från Datis sida, den man som beställde den? Att besvara denna fråga är komplicerat av det faktum att ingen ännu har lyckats upptäcka vem Dati var».
En annan beskrivning av gravyren kommenterar:
«Ett skepp förliste i en stormig flod med klippor, på det första planet. Till vänster, en skäggig man, som stödjer sig mot stammen till ett dött träd, med en fladdermus, två ugglor och en korp över honom. Under trädet finns en klippa och en skylt med en inskription från Vergilius Aeneiden, bok VI, vers 617: SEDET AETERNVM QVI SEDEBIT IFOELIX, ‘Han sitter och han kommer alltid att sitta’. Budskpet syftar på Teseus, som blev fångad i hades på grund av sina vällustiga överträdelser ─versen säger: “En enorm klippa får vissa att rulla och vid ekrarna till hjulet fastbundna hänger de, sitter gör han och för alltid kommer han att sitta den olycklige Teseus…”─. Han båt är inte något skick för att korsa floden Styx. Mannen omges av monstruösa varelser som ser på honom med hat. Hans enda hopp förefaller komma från den kvinna som liknar en gudinna, med en lång lans som syns till höger och som under sin fot har en skylt med budskapet: TV NE CEDE MALIS: SED CONTRA AVDENTIOR ITO, ‘Ge inte efter för det onda, utan konfrontera det med mer mod’. En annan översättning som man ge texten är: ‘Ge inte upp inför motgången, utan konfrontera den med mer mod’».
Betydelsen av kvinna som syns på gravyren för att rädda filosofen skulle kunna vara den gudomliga Minerva -Isis, Stella Maris, den Gudomliga Modern-.
På skylten som man ser mitt i båten står det skrivet: GIORGIVS GHISI MANT. F 1.5.6.1., vilket bör vara upphovsmannens namnteckning och datum.
På den övre delen till vänster har teckningen några intressanta symboler, en serpentinformad tråd av ljus som slutar i den övre delen, där man knappt urskiljer tre ansikten, tre mänskliga former ─se detalj 1─ representativa för Guds kraft, som kommer att allegoriska det Evigas tre livsandarna , de tre gudomliga livsandarna: det heliga bejakandet, det heliga förnekandet och den heliga försoningen.
Dessa gudomliga krafter observerar sedan miljontals år de mänskliga rasernas tillblivelse, deras öde i enlighet med det val som dessa raser gör med uppsåtet med den existens som man har givit dem.
För att fortsätta med studiet av denna kryptiska gravyr säger vi att vad vi, förvisso, framför allt lägger märke till är kontrasten emellan två världar eller två realiteter, den ena visar oss ett. paradisiskt område och den andra visar oss ett verkligt kaos.
I det kaotiska området finner vi fört och främst en gammal man ─en anhängare av den Hemliga Vägen ─ som stödjer sig mot ett torrt träd , symbol för den sexuella dekadensen, som det skulle definieras inom transmutationskonsten. Denna gamla man betraktar den anda sidan av livet, därborta där han skulle vilja vara.
Vi ska komma ihåg, vänner, några ord som refererar till detta torra träd på vår gravyr. Dessa ord kommer från den store Adepten Fulcanelli:
«Det torra trädet är en symbol för de vanliga metallerna fråntagna dess mineraler och legeringar, vilka de höga temperaturerna i de metallurgiska ugnarna har fått att förlora den aktivitet som de ägde i deras naturliga fyndigheter. Därför betecknar filosoferna dem som döda och betraktar dem som olämpliga för arbetet i Verket, till dess att de har revitaliserats eller återinförts, enligt föreskriven term, genom denna inre eld som aldrig någonsin överger oss helt och hållet».
«Den stam som denne konsthantverkare av en annan tid tagit i besittning förefaller vara avsedd att tjäna till något mer än till hans hårt arbetande geni. Och, inte desto mindre, handlar det om vårt torra träd, samma som hade äran att ge sitt namn till en av de äldsta gatorna i Paris…[…] Det torra träder var ett minne från palestina, det var den ört som planterades vid sidan av Hebron, vilket, efter att ha varit, sedan världens begynnelse, “grön och lövrik”, förlorade den sitt lövverk den dag när Vår Herre dog på korset, och då blev den torr, men “för att grönska på nytt när en herre, Västerlandets fuste, når det Utlovade Landet med hjälp av de kristna och låter läsa mässan under detta torra träd”.
Detta uttorkade träd som kommer fram från den karga klippan ser man bildligt på det sista laminatet av Art du Potier, men man har avbildat det täckt av blad och frukter, med en banderoll som bär mottot Sic in sterili. Det finns även skulpterat på den vackra porten till katedralen i Limoges, även på ett motiv med fyrflikiga bladkanter på grundmuren i Amiens.
Det område där denna gestalt befinner sig är en liten klippö omgiven av reptiler och ganska obehagliga djur. Detta påvisar, i ljuset av det symboliska Kabbala, Jagets lilla värld med alla dess avarter. Detta är anledningen till dessa reptilliknande, drakliknande eller exotiskt ondskefulla varelser som omger denna troende. Detta är mångfalden av vårt djuriska Ego.
Nära det träd på vilket han stödjer sig ser man en slags skog som är omgiven av ett slags rep eller eld som reser sig för att slutligen förbinda sig med inget mindre än en stjärna -se detalj 1-. Detta är den inre stjärna som alltid har lett mot oss. Det är uppenbart att denna eld som slingrar sig och reser sig uppåt, utan någon tvekan, är mänsklighetens förbindelse, sedan sekel eller millennier, med den kabbalistiska Kether. På grund av tillståndet av ett sovande medvetande, är vår mänsklighet, onekligen, ovetande om dess förbindelse med denna majestätiska kraft. Detta beror på att det mänskliga släktet håller det instängt genom ödet, och betraktar med bedrövelse den där andra världen som den kunde ha nått fram till men inte lyckades. Därför kan man se en trasig båt, förstörd, en allegori för den ringaktning med vilken vi har behandlat Arkanum A.Z.F. -vår båt eller ark-.
Just där, inom detta område, kan man se en stam på vilken ett stråk av ljus, som vi tidigare hade talat om, reser sig, och mycket nära ser man figuren av Lucifer -se detalj 2-. Man måste komma ihåg att Lucifer är givaren av eld och för att inte saknas bland konglomeratet av symboler som formar denna del av gravyren. Utan Lucifers hjälp skulle vi vara förlorade på den Hemliga Vägen, för han ger oss den sexuella impulsen för att fortsätta vår hermetiska färd.
Nära denna stam kan vi även observera ett bevingat lejon. Detta lejon är vårt Hemliga Kvicksilver förenat med vårt gudomliga Svavel. Detta är den nödvändiga konjunktionen för att vårt svavelhaltiga kvicksilver ska kunna genomföra vårt inre Stora Verk.
På den klippö där den symboliske gamle mannen befinner sig kan man lägga märke till några varelser, om man gör en ansträngning att koncentrera sig. Till exempel, vid foten av klippön ser vi ett djur som inte är något annat än den mytologiska basilisken, ─se detalj 8─, en varelse som många alkemistiska avhandlingar betecknar som mycket skadlig, eftersom den talar om den dåliga behandling som vi kan ge vårt Kvicksilver, det flyktiga elementet. Denna basilisk, så som den alltid har uppvisats, har rovfågelklor, stjärt som en mask och vingar som skiljer sig från tuppens.
Likaledes kan vi se en padda vid foten av klippan ─se detalj 7─ med en latinsk inskription. Vi ska komma ihåg att paddan eller grodan i många forntida kulturer är symbolen för transmutationskonsten eller den alkemiska konsten. Det räcker att påminna om förekomsten, i det förnämsta templet bland de forntida aztekerna, av inget mindre än en damm som aztekerna tillägnar de grodor som är skulpterade runt omkring. Denna padda på vår gravyr åtföljs av en fras som lyder på detta sätt: Sedet aeternum qve sedebit infoelix. Översättningen till denna fras är följande: ‘Den sitter och den kommer alltid att sitta’. Denna fras pekar på Teseus, som enligt mytologin, blev fångad i hades ─helvetet infierno─ på grund av sina sexuella överträdelser. Men detta är ödet för den otuktsidkande mänskligheten vilken kommer att involutionera och den kommer att stanna där under skrämmande tidsåldrar, i avernus eller helvetet, paralyserad under millennier.
Det är bra att påpeka att, på den sten som har den fras som tidigare citerats, kan man se, fast i ytterst liten form, en skorpion ─se detalj 7─. Skorpionen är symbol för Skorpionens zodiakiska konstellation. Detta tecken härskar över sexualiteten i den mänskliga anatomin, och detta stämmer överens med den fas som vi tidigare har visat och avslöjat.
I en annan del, just där, i detta mörka nätverk, syns tre ugglor. Ugglan, i den symboliska esoteriken, informerar oss om det trängande behovet av att leva i ett permanent allert tillstånd för att fånga EGOT i handling, detektera det för att studera det, förstå det och eliminera det med den opportuna hjälpen från det gudomliga Eviga Feminina -Stella Maris, Devi-Kundalini-, så som Gnosis visar oss.
Vi påpekar även, att bland dessa underliga varelser som vi håller på att nämna finns det den fladdermus, tätt intill klippan, på en av dess sidor -se detalj 5-. Fladdermusen syftar på de mörka tillstånd som invaderar det rationella däggdjurets psyke.
Det är bra att lägga märke till att, i det mörka nätverk där den fromme befinner sig, i den över delen av detta, observeras några ruiner av det som var ett colloseum -se detalj 9-. Detta colloseum pekar på det mänskliga skrytet som förr eller senare förvandlas till ruiner, det var en dela av en tid och det slutade i en annan tid.
Likaledes är det lämpligt att kommentera för våra uppskattade läsare att i samma mörka och farliga nätverk där ugglorna befinner sig kan man även lägga märke till en korp -se detalj 4., likaså i den nedre delen till vänster av gravyren. Korpen, i den esoteriska allegorin, representerar döden av våra psykologiska aggregat. Korpen associeras till Saturnus, Saturnus inom den alkemiska tematiken, syftar på eller pekar på döden, förruttnelsen av de skadliga väsen som utgör Jaget, EGOT, Mig Själv, Sig Själv, etc., etc., etc.
Det finns en regnbåge som separerar den mörka sidan av gravyren från den andra mer lysande sidan. Denna regnbåge pekar på det hopp som den jordiska människan har att en dag förvandlas till en sann Solär Människa regenererad och vaken för de högre verkligheterna.
På en sida av denna regnbåge kan vi se en sol som börjar gå upp i horisonten. Denna sol är den nya dagen, den odödliga gryningen som vi bör välkomna när vår själsliga natur har erövrat Mästerskapet i Faderns rike.
På den andra mer upplysta sidan av detta konstnärliga verk är det lämpligt av vi centrerar oss på den vackra dam som bär en lans i sin vänstra hand, under det att hon med sin högra rör vid ett praktfullt palmträd. Denna kvinna är ingen annan än den Gudomliga Frun till våra inre eldar, omnämnd i olika kulturer med många varierande namn, nämligen: Astarte, Marah, Maria, etc., etc., etc. Hon är den som, från vår andliga anatomi, tar bort de demoner som har fängslat vårt Medvetande. Det är uppenbart att hon är förbunden med vårt SANNA VARA för i sig själv är hon en av de autonoma och självmedvetna delarna av honom själv. Hon är själva den astrala signaturen till den Hemliga Elden, och därför är hon i orienten även kallad Devi-Kundalin, våra magiska krafters orm av eld. Vi gnostiker kallar henne RAM-IO, ett ord som, dessutom, förvandlas till det mantra med vilket vi åkallar henne.
På toppen av palmträdet, symbol för vårt eget VARA, kan man se tre keruber -detalj 10-. Dessa tre keruber är representationen av det tre huvudsakliga krafterna i skapelsen: Det Heliga Bejakandet, det Heliga Förnekandet och den Heliga Försoningen. Här har vi de tre välsignade krafterna som är upphovet till allt skapat sedan tidernas gryning. En av dessa keruber har en härdad båge i sina händer, och pekar med sin pil mot den vise eller filosofen av den Hemliga Vägen för att uppmuntra honom att genomföra resan mot evigheten riskerande allt under denna.
Bortom den scen som talar till oss om det Eviga gudomliga Feminina och de tre keruberna kan vi lätt observera ett citadell, och inne i denna ruta visar sig framför våra ögon en kentaur som bär i en av sina händer -den högra- en båge. Detta är bilden av det zodiaktecken som syftar på Skyttens tecken. Det intressanta med denna bild är det faktum att den representerar människan som bör skjuta iväg sin längtans pil mot himlarna av Medvetenhet, mot det gudomliga, och be om hjälp för att återvända till utgångspunkten.
Som en del av denna lysande sida av vår gravyr, i höjderna, ser vi en duva som inkarnerar den Helige Ande, som alltid är beredd att rädda oss från illusionernas värld för att introducera oss i de stora realiteternas universum. Vår duva bär ett halmstrå i sin näbb för att visa oss att det Tredje Logos kraft är verksam för att försöka iordningställa vårt näste på ett själsligt sätt för vårt beskydd mot de mörka makterna. Likaså ser vi en stork, nära keruberna, på en trädgren. Storken har i sig själv alltid representerat det gudomliga moderskapet. Genom detta försäkrar man oss om vår återkomst till barndomen eller till den ursprungliga oskuldsfullhet som vi har förlorat på grund av vårt änglafall enligt de Heliga Skrifterna. Denna stork, förutom att hon har fågelungar, bär ett ägg vid ett av sina ben. Detta är för att visa att kraften från det Tredje Logos alltid är i färd med att skapa nytt liv och nya materiella och andliga former.
Som om det vore lite, i höjd med huvudet på den mytologiska kvinna som vi redan tidigare har talat om kan vi, mellan träden, se en elefant. Detta extraordinära däggdjur pekar, inom den rena Gnosticismen och den transcendentala symboliken, på det ursprungliga Logos, på Kether, kraften från den Gamle av Dagarna, som alltid vakar över vår färd genom våra existensers karusell.
Å andra sidan måste vi säga till våra uppskattade läsare att, i det mörka nätverket där den gamle fromme mannen befinner sig, ser man följande bilder bakom ryggen på honom -detalj 2-, nämligen:
- En ängel.
- En kentaur som bär en klubba i sina händer.
- En varelse som liknar en tiger men med bröst på sin rygg och juver som en ko.
Vad är detta? Ängeln representerar de gudomliga krafter som som rör sig i mörkret för att rädda de själar som gått vilse. Kentauren, med klubban är en allegori för den vanliga människan med hennes våldsamma passioner. Varelsen med juver och bröst på ryggen är deformationer som våra psykologiska aggregat får allt eftersom de involutionerar under millennier.
För att avsluta, lägger jag till några fraser som jag anser lämpliga att reflektera över:
«För den vise är ingen sanning bitter». Maurice Maeterlinck
«Varje sanning som framträder på jorden är beseglad med blodet från en martyr eller från en profet». Lamartine
«I slutändan, i slutändan, lider sanningen men den förgås inte. De är onda att utstås sanningarna». Heliga Teresa
«Alla människor söker efter sanningen, men endast Gud vet vem som har funnit den». Chesterfield
«Det mest uppenbara tecknet på att man har funnit sanningen är den inre friden». Amado Nervo
«Sanningen är en brännässla: den som rör vid den bränner sig en aning: den som plockar den med kraft och beslutsamhet gör sig inte illa». M. G. Saphir
SURSUM CORDA ─‘Hjärtan upp’─
KWEN KHAN KHU
