Mycket kära läsare:
Jag tillåter mig att nu förmedla några bilder eller skisser till er som på sin tid utformats av den stora skulptören, målaren och poeten MICHELANGELO BUONARROTI. Dessa skisser talar om mytologiska historier som jag anser vara viktiga att låta er få veta med dess esoteriska betydelse.
Vi börjar, därmed, med att kommentera Tityus historia och för det observerar vi först några mytologiska betraktelser, låt oss se:
«Tityos eller Tityus ─från grekiskans Τιτυός─ är en jätte inom den grekiska mytologin, son till Zeus och Elara – en dödlig-.
Inom den grekiska mytologin var Ticio, Tición, Titio, Titión eller Titios en individ med ohämmad vällust… Brottet för vilket Ticio blev bestraffad var försöket till våldtäkt av Leto – moder till Apollo eller, enligt andra versioner, av Artemis.
Då han var odödlig, blev han bredbent nedkastad till tartarus – i andra källor, var han fastbunden vid en klippa på marken-, där gamar eller ormar – i andra källor två örnar- för evigt åt av hans lever…
Denna berättelse finner vi i Odyssén, i vilken det berättas att Odysseus såg Ticio i Tartarus:
“Och jag såg även Ticio, Jordens son, liggande på marken: två gamar gnagde på hans lever utan att han kunde försvara sig”.
Namnet Tityos som förmodligen härrör från ordet tisis, vilket betyder ‘den som lider av vedergällning’. Alternativt, skulle det kunna vara att vara förbunden med Tityroi, satyrerna i den boitianska traditionen -det gamla Grekland -vilka spelade flöjt».
När dessa mytologiska förklaringar har gjorts, måste vi säga att denna myt är nära förbunden med den okedjade Lucifer, det vill säga, utan kontroll av Varat. Prometeus genomled samma straff just precis på grund av besattheten med elden -den sexuella, vilket krävde bestraffning från de solära dynastierna. Det står skrivet: var och en som inte är under VARATS kontroll förlorar förr eller senare sin balans och faller genom sina egna verk vilka inverkar menligt på Fadern. Detta är anledningen till att vi ser honom på en klippa – symbol för sexualiteten- under det att örnarna gnager på hans inälvor.
Vi ska nu tala om en annan mytologisk titan kallad Phaethon.
Phaethon eller Faetonte ─på gammalgrekiska, Φαέθων / Phaéthôn: ‘lysande’, ‘strålande’─.
Enligt vissa mytiska betraktelser säger man:
«Faetonte ─Phaethon─, Solens son, hade blivit uppfostrad av sin mor i okunnighet om vem som var hans far, men hon avslöjade det för honom när han nått tonåren. Den unge mannen krävde då ett tecken på sin födelse; han bad sin Fader, Solen, att han skulle låta honom köra hans vagn. Efter många tveksamheter gick Solen med på det, men inte utan att ge honom tusentals rekommendationer. Faetonte gav sig av, han började att gå på den väg som var utmärkt på himlavalvet, men plötsligt drabbades han av en stor skräck på grund av den höjd där han befann sig. Bilden av djuren -vilka representerar zodiaktecknen- skrämde honom, och han övergav den väg som hade utritats åt honom. Han gick ned allt för mycket och det var nära att han tände eld på Jorden; han gick sedan upp igen, denna gång alltför högt, med vilket himlakropparna beklagades sig för Zeus, och denna, för att undvika en världsbrand, slog ner honom, och lät honom störta ned i floden Eridanus. Hans systrar, Heliaderna, hämtade hans kropp, de gav honom begravningsceremonier och de grät så mycket att de förvandlades till Popplar».
En annan version säger:
«Faetón skröt inför sina vänner om att hans var var Solguden, och de hade svårt att tro på det. En av dem, Epaphus, sade sig vara Zeus son för att tävla med honom, vilket förargade Faetón, som slutligen vände sig till sin far, Helios, som svor inför floden Styx att han skulle ge honom vad han bad om. Faetón ville köra hans vagn -Solen- en dag. Även om Helios försökte avråda honom förblev Faetón obeveklig. När dagen var inne, lät sig Faetón dras med av panik och förlorade kontrollen över de vita hästarna som drog vagnen. Först vände han allt för högt, så att jorden kallnade. Därefter gick han ner för mycket, och vegetationen torkade och blev bränd. Faetón förvandlade av olyckshändelse den största delen av Afrika till en öken, och brände huden på etiopierna så att den blev svart. Slutligen blev Zeus tvungen att ingripa och slog ner den förvillade vagnen med en blixt för att stoppa den, och Faetón drunknade i floden Erídanus─en av de fem floder som korsade Hades ─. Hans vän Cicno blev så bedrövad att Gudarna förvandlade honom till en svan. Hans systrar Heliaderna, blev också bedrövade och de förvandlades till alar eller popplar, enligt Ovidius, och deras tårar blev till ambar».
Vad är allt detta?
Här berättar man historien om de Bodhisattvas som förråder sitt Sanna Vara för att, på sitt sätt, vilja göra den Hemliga Vägen. Högmodet, självtillräckligheten, fåfängan, förrådde Phaethon till den grad att han vill göra saker och ting, inte så som Fadern som finns i det fördolda, hade indikerat för honom, utan genom att vilja ge den ett personligt drag. Det är därför som Helios -Varat-, trots att han hade varnat honom för alla faror, slutligen beslutar att han, på grund av olydnad, förtjänar det straff som han utsattes för. När man säger att Phaethon i hans absurda ledning av sina krafter och vehiklar nästan bränner upp hela Jorden, kan allt detta översättas, som mänsklighetens historia berättar för oss när man säger att många Bodhisattvas har velat göra deras egen egoistiska vilja och inte Varats vilja. De hästar som Michelangelo har tecknat pekar på de inre vehiklarna till denne mytologiske individ. Den panik och den blindhet som får makt över de fallna Bodhisattvas är sådana att de till och med kommer att känna svindel på grund av -de andliga- höjderna och till sist faller de. Det är uppenbart att himlakropparna, zodiaken, med andra ord, de solära dynastierna – beklagar sig inför Helios -Varat- och, när de nått denna situation, fattar Varat beslutet att bestraffa sin son -sin Essens – genom att kasta ned honom i livets flod eller Samsara.
Det är utom all fråga att Heliaderna representerar de autonoma och självmedvetna delarna av de fallna Bodhisattvas, och det är därför som de, fyllda av smärta, hyllar honom trots att han har förlorat Mästartiteln. Slutligen, när man säger att Heliaderna förvandlades till popplar är det för att visa oss att de, en dag, kommer att återuppstå genom det djupa inre arbetet.
Jag skriver nu om Ganymedes.
Mytologin säger, först och främst:
«Ganymedes är en ung hjälte som tillhör den kungliga ätten av Troya …
Ganymedes var ung, knappt en tonåring, och han vaktade sin faders hjordar i de berg som omgav staden Troya när han fångades av Zeus och togs till Olympen. Hans skönhet- Ganymedes antogs vara “den vackraste av de dödliga”– hade fått kärleken hos de mäktigaste Gudarna att flamma upp. I Olympen tjänade han som munskänk; han hällde upp nektar i Zeus bägare och ersatte Hebe, ungdomens gudomlighet, i denna funktion.
Beträffande detaljerna om borträvandet skiljer sig traditionerna åt: ena gången är det Zeus själv som rövar bort barnet, andra gånger ger han sin favoritfågel , örnen, uppdraget, vilken, genom att fånga ynglingen i sina klor, tar med honom upp genom luften. Man sa också att Zeus hade antagit gestalten av en örn, på samma sätt som han hade antagit den av många djur och olika varelser med syftet att tillfredsställa sina kärlekspassioner.
Som kompensation för bortrövandet, skänkte Zeus barnets fader några gudomliga hästar eller en krans av guld som var ett verk av Hefaistos – eldens och smedjans Gud, så även smedernas, skulptörernas, metallernas och metallurgins-.
I den grekiska mytologin var Ganimedes en gudomlig hjälte som härstammade från Troad. Eftersom han var en vacker troyansk prins, rövades han bort av Guden Zeus, som förvandlade honom till sin älskare och till Gudarnas munskänk.».
Denna berättelse är just precis motsatsen till de två föregående. Här visar man oss att en ung trojansk hjälte – en upprest Mästare- lyckats besitta så stor själslig skönhet att det fick Zeus – syftande på Varat- att besluta sig för att röva bort honom och ta med honom till Olympen. När en Mästare har förverkligat en vacker Vises Sten kan Fadern, som finns i det fördolda, mycket riktigt, för att inte tillåta honom att förlora sin Heliga Sten, komma att överväga att ta med honom till sin boning: AIN SOPH i Kabbala, och när Varat anser det vara lämpligt kommer han att introducera honom i mer fördolda platser.
Örnen som rövar bort Ganymedes symboliserar Zeus själv, det vill säga, VARAT som vi alla bär på i våra djup.
Det är bra att fastställa på dessa rader att de gudomliga hästar som Zeus gav till den unge mannens far, symboliserar själsliga och materiella krafter med vilka han ville kompensera hans fysiska förälder.
Givetvis säger den billiga intellektualismen av våra tider, som alltid, att Zeus förvandlade Ganymedes till sin munskänk och älskare, vilket är en brist på vördnad gentemot det gudomliga, eftersom VARAT aldrig skulle vara en homosexuell.
Eftersom VARAT vet att kompensera mänskligheten när Han beslutar sig för att hämta en Bodhisattva från denna, då handlar det alltid om att fylla den tomhet som en hjälte som Ganymedes efterlämnar hos folket. Det är av den anledningen som Zeus skänker den fysiska fadern till Ganymedes en krona som är gjuten av ingen mindre än Hefaistos. Detta visar den perfekta balans som vårt VARA besitter, vilket tillåter honom att genomföra sina önskemål.
För att avsluta tillägger jag nu till, några berömda fraser:
«En seger är värd två när den som segrar återvänder med hela sitt folk».
Shakespeare
«Lagerbladsträdets skugga berusar eller bedövar ».
Pytagoras
«Att segra var alltid en lovvärd sak, oavsett om det kommer från tur eller från genialitet ».
Ariosto
«Att segra utan fara är att segra utan ».
Seneca
«Bedrövelsen är moderationen av själens smärtor».
Chateaubriand
DONA NOBIS PACEM.
─‘Giv oss frid’─.
KWEN KHAN KHU
