Mycket kära läsande vänner:
Det gläder mig att sända er en mycket intressant gravyr som bär titeln…
…SPECVLVM VRENS
─‘BRINNANDE SPEGEL’─
Innan vi går in på de underbara detaljerna till denna gravyr vill jag referera till orden från den Vördnadsvärde Adepten Fulcanelli, som i sitt verk de FILOSOFISKA HEMVISTERNA säger saker som dessa till oss:
«Inget tema för meditation visar sig vara mer givande för filosofen, och inget kräver mer träning av hans tänkande. Elden omger oss och når oss från alla håll. Den kommer till oss genom luften, genom vattnet och genom själva jorden, vilka är dess bevarare och dess olika vehiklar. Vi finner den i allt som är oss nära och vi känner den verka i oss under hela förloppet av vår jordiska existens. Vår födelse är resultatet av dess inkarnation; vårt liv, effekten av dess dynamik; och vår död, konsekvensen av dess försvinnande. Prometeus stal elden från himlen för att ge liv åt människan som Gud hade skapat av jordens dy. Vulkanos skapar Pandora, den första kvinnan, den som Minerva förser med rörelse genom att blåsa in den vitala elden i henne. En enkel dödlig, skulptören Pygmalion, med längtan att gifta sig med sitt eget verk, vädjar till Venus att hon ger liv åt hans staty Galatea, genom den himmelska elden. Att försöka upptäcka och beskriva eldens natur och essens är att försöka upptäcka Gud, vars verkliga närvaro alltid har avslöjats genom eldens uppträdande. Den brinnande busken (Exodus, III:2) och branden i Sinai med anledning av överlämnandet av dekalogen (Exodus, XIX;18), är de två manifestationer genom vilka Gud uppenbarade sig för Moses. Och genom skepnaden av en varelse av jaspis och sardonix med en lågas färg, sittande på en glödande och strålande tron, beskriver den heliga Johannes Universums Herre (Apokalypsen, IV: 3,5). “Vår Gud är en förtärande eld”, skriver den helige Paulus i sitt Brev till hebréerna (kap. XII: 29). Inte utan anledning, har alla religioner betraktat elden som den mest tydliga bilden och det mest uttrycksfulla emblemet för gudomligheten. “En symbol från de allra äldsta ─säger Pluche─, eftersom den har blivit universell, det är elden som ständigt får näring från den plats där folken samlas. Inget var mer lämpligt för att ge dem en föreställning om makten, skönheten, renheten och det eviga hos den varelse som de kommit för att dyrka”. […]
«Men vad vi framför allt bör ta fasta på, när vi ger prioritet till den vetenskap som vi är intresserad av, är den upphöjda renande dygd som elden besitter. En ren princip i högsta grad och fysisk manifestation av själva renheten, markerar på så vis dess andliga ursprung och dess gudomliga släktskap. Ett ganska enastående bevis för detta, är det grekiska ordet pur, som tjänar till att beteckna elden, den uppvisar exakt samma uttal som den franska beteckningen pur ─ren─. Genom att förena nominativ med genitiv, skapade, likaså, de hermetiska filosoferna termen pur-puroç, eldens eld, eller, fonetiskt, det rena av det rena , och de betraktades purpuren och den franska pourpre ─purpur─ som sigillet för den absoluta perfektionen i själva färgen av de vises sten».
Sedan detta klargjorts, ska vi nu beskriva en rad fraser skrivna på latin vilka, just dessa, kommer att förklara vår illustration för oss, låt oss se:
Flamma volat, micat aethra, fugam cape, conflagrat orbis. Översättning: ‘Lågan flyger, etern lyser, på ett flyktigt sätt antänds världen till den grad att alla ting är fyllda av speglar som kastar ut eld’.
Här pekar man på den kungliga himlakropp som sänder sina eldstrålar för att manifestera sig överallt och i hela skapelsen. Därför ser vi eldelementet avspeglad i de olika speglarna på vår gravyr, här och där..
Sedan har vi denna andra fras: Urens specvlvm concavum. Översättning: ‘Konkav glödande spegel’.
Alla skapade ting blir konkava speglar för att, just precis, ta emot lågorna från det brinnande elementet.
Låt oss nu se denna fras: Archimedes specvlvm naves hostiles incendit. Översättning: ‘Arkimedes antände med en spegel fiendernas farkoster’.
Denna fras drar till sig bilden av att elden yttrar sig fysiskt eller hermetiskt. Den kan användas för militära angelägenheter eller hermetiskt. Vi ska komma ihåg att Arkimedes var en Invigd, och därför uttryckte han vid ett tillfälle följande: «Ge mig en hävstång och jag ska förflytta världen». Denna fras har världen inte förstått. Den hävstång som Arkimedes syftade på är Arkanum A.Z.F., närvarande i våra gnostiska studier; detta är den kraft som kan orientera eller desorientera mänskligheten.
Här finns ytterligare en fras på latin: Transparens specvlvm vstulans. Översättning: ‘Genomskinligt brännglas’.
Vi måste säga till våra vänner att den föregående frasen, som refererar till ett brännglas, betyder att det handlar om en konkav spegel som, när den placeras framför solen, reflekterar dess strålar och förenar dem i en punkt kallad brännpunkt, och framkallar en värme kapabel att bränna, smälta och till och med få de kroppar som placeras där att avdunsta. Detta är eldens kraft i alla dess yttringar.
Låt oss nu obsrevera denna fras på latin: Puer ab vrticis ictus et vstulatus. Översättning: ‘Barn som skadats och bränts av brännässlorna’.
På vår gravyr syns en pojke omgiven av brännässlor och som sträcker ut sina händer i ett uttryck för smärta. Den mening som härrör från denna fras refererar till honom, till det faktum att oskuldsfullheten kan bli ett offer för brännässlan. Denna växt kan bränna och såra, och den är mycket förbunden med sexualiteten inom de hermetiska studierna.
Här har vi en annan av våra latinska fraser som är förbunden med denna gravyr: Basiliscus visu necans. Översättning: ‘Basilisken som dödar med blicken’.
Vi ska komma ihåg att alla alkemister talar i sina avhandlingar genom att referera till basilisken som en mycket farlig varelse för de som älskar transmutationskonsten. Basilisken, kära läsare, syftar på otukten och, uppenbarligen, är detta den huvudsakliga faran för alla som beslutar sig för att förvärva SIN VISES STEN. Basilisken var känd för att hypnotisera sina offer för att sedan döda dem eller förinta dem, det vill säga, störa hela arbetet i laboratoriet och förstöra det. Detta är vad vällusten förenad med otukten förorsakar, den hypnotiserar folkmassorna för att leda dem till avgrunden. På vår illustration slungar detta djur ut en blixt av eld som får den unge pojken, eller barnet att paralyseras, en symbol för humanoiderna i vår värld.
Se nu på denna andra latinska mening: Impudicae mulieris oculi nequissima vrentia specula. Översättning: ‘Ögonen hos en oanständig kvinna, mycket upplösande brännglas’.
Vilket tvekan finns det, tålmodiga läsare, om att det är sant när Gnosis säger till oss att blicken hos en oanständig kvinna är som blicken hos den grekiska Medusa, kapabel att förstena människor. Denna fras bekräftar på nytt behovet av att befinna sig i erinringen om oss själva för att inte bli offer för den fascination som blicken hos dessa själar, som vi kan betrakta som förtappade, kan utöva på oss. Någon sa en gång, med all rätt, att ögonen är själens fönster…
Vi når på detta sätt slutet av våra fraser, genom att lägga till den sista av dessa: Cor viri impudicae obtutu, et daemonis halitu, concrematur. Översättning: ‘Genom blicken från en oanständig kvinna och andedräkten från en demon förbränns hjärtat hos en man’.
Om vi observerar vår gravyr kommer vi att se en bild där man ser hjärtat hos en människa -en man- som bränns upp av den eld vilken har uppstått från blicken från en kvinna -den skamlösa-, med hjälp av en demon, ett psykologiskt aggregat av vällust-. Förvisso, uppskattade läsare, FÖRSTÖR otukten VÅRA SANNA KÄNSLOR och får oss att hamna i ett förintande av våra värden. Allt detta är möjligt när vi identifierar oss med vällustiga scener och, framför allt, när vi förväxlar KÄRLEKEN MED BEGÄRET, något som har blivit mycket vanligt i våra kvalfulla dagar i denna KALI-YUGA. För att besvärja denna olycka, är DEN KRITISKA OCH DJUPA SJÄLVOBSERVATIONEN AV OSS SJÄLVA, den enda utväg som vi människor har. Vi behöver självobservera våra tankar, känslor och handlingar.
För att avsluta sänder jag er några fraser som förtjänar vår reflektion:
«Den människa som tycker bäst om att roa sig i framgången är den som kommer att lida mest i motgången».
Horatius
«Den främsta läraren till människorna i livets handlingar är olyckan».
Licurgo
«Höjden av olycka är att frukta något när man inte längre förväntar sig något».
Seneca
«Var och en är så olycklig som man tror sig vara».
G. Leopardi
«Människan är inte olycklig så länge som hon inte är orättfärdig».
Demokritos
POST COITUM OMNE ANIMAL TRISTE.
─‘Efter samlaget blir varje djur bedrövat’─.
KWEN KHAN KHU
