Mycket kära läsande vänner:
Jag förmedlar härmed en gravyr till er som bär titeln…
…CUR CORDIS MEDIO RADIX
─‘Varför en rot mitt i hjärtat?’─
Denna gravyr är emblem 97 i boken Morosophie ─1553─, skriven av Guillaume la Perriere ─1499-1554─, en fransk humanist och författare.
En text på latin:
«Cur cordis medio radix? Cur tramite caeco
Truncus in alta ruens fructibus ora replet?
An quia ─quodcunque est─ cor nostrum concipit omne, Illius & mentem lingua diserta refert».
Översättning: ‘Varför finns det en rot mitt i hjärtat? När den löper uppåt i blindo genom en mörk stig, varför fyller den då munnen med frukter? Eller kanske vårt hjärta innehåller allt från det och den vältaliga tungan kommunicerar konceptet till psyket?’.
Texten på franska som åtföljer teckningen:
Regarde & voy, que l’arbre de sagesse ─duquel convient que l’homme soit instruit─ prent sa racine au coeur, & tant se dresse, que par la bouche il fait sortir le fruit.
Översättningen av meningen på franska: ‘Titta och se att visdomens träd ─beträffande vilket det är lämpligt att människan blir instruerad ─ slår rot i hjärtat och höjer sig så mycket att det måste ta ut frukten genom munnen’.
Denna gåtfulla och underbara gravyr bevarar enorma sanningar som det är mödan värt att förmedla.
Det är intressant att observera att centralfiguren på denna stödjer sin vänstra hand på några skrifter eller en öppen bok. Detta gör huvudpersonen på vårt emblem för att förmedla till oss att han lägger sina ord över en helig bok som om han ville svära på att HAN INTE LJUGER, och, å andra sidan, för att visa oss att vad han vill säga till oss sammanfaller med vad han tänker. Med andra ord, att konceptet och ordet eller tankarna är förenade med varandra.
Det står skrivet att den mänskliga varelsen måste basera sig på föreskrifterna från livets träd ─VARAT─, och, å andra sidan, för att detta mål ska ge sina frukter måste den Invigde livnära sig på frukterna från kunskapens träd på gott och ont ─sexualiteten─.
Det är redan förklarat av Gnosis att sexualiteten förslavar eller befriar hela mänskligheten; det är, idag mer än någonsin, en autentisk realitet vart än vi går och observerar det mänskliga släktet. Det är därför som vi lätt kan lägga märke till två förgreningar som kommer ut från munnen på individen i vår illustration: den ena av grenarna skulle vara från livets träd och den andra från kunskapens träd på gott och ont.
Den fråga som man ställer till oss i den latinska översättningen: «Varför finns det en rot mitt i hjärtat?», innehåller två svar:
- För att hjärtat bör vara förvarare av vibrationerna från Fadern.
- För att hjärtat hos dem mänskliga varelsen är graven för våra negativa känslor som, vi, på grund av vår omedvetenhet, fortsätter att bära inombords.
Det är uppenbart att, i det första fallet, finns förklaringen till de ansträngningar som vi bör göra så att hjärtat, trots det mörker som vi stöter på, ändå lyckas få frukterna från det inre arbetet att komma fram genom ordet, det vill säga, genom munnen.
I det andra fallet, då personen har förlorat den andliga längtan, dömer hon sig själv och hennes ord eller verb kommer helt enkelt att bli behållare av skräp som vi konstant kastar ut över våra medmänniskor.
Ett tredje alternativ skulle vara att hjärtat används för att fortsätta att upprepa Jagets oljud genom mekaniska känslor som inte leder någon vart.
Översättningen av meningen på franska ─som vi redan har återgivit ─ ger oss några andra sanningar, låt oss se:
Det är sant att VARAT, när han behöver uttrycka sina argument, genomkorsar alla själsliga eller andliga hinder tills dess att han lyckas med sin uppgift.
Utan tvekan lämnade de gamla skrifterna det mycket klart för oss när de påpekade för oss: «Och Ordet blev kött och kom till oss, och vi såg dess ära och dess visdom, men ljuset kom till mörkret och mörkret förstod det inte».
Den föregående meningen lämnar det mycket klart för oss att, i slutet på alla de medvetna arbeten som gjorts med oss själva, kommer att vara Verbet, Ordet, det sanningsenliga vittnesmål enligt vilket en viss Adept har uppnått sitt Självförverkligande.
Detta var det sanna vittnesmål som vi såg i vår Patriarks person, Samael Aun Weor, som, varje gång som han skulle upphöjas i sitt arbete, avspeglades i hans avhandlingar eller i hans mästerverk. På samma sätt genomgick även hans ord en högre modifiering som fått oss alla, som har hört hans predikningar eller föredrag, att häpna när vi hört de indikationer som han gav till oss och vilka liknade ett lejons rytande.
För att avsluta överlämnar jag några utmärkta fraser till er som hjälper oss att förstå dessa saker:
«Ordet är mäktigare än kanonskottet».
José de la Luz y Caballero
«Vilken mirakulös förvandling hos orden, de tama, tröga, i flocken av den vulgära stilen, när de frammanas och sänds ut av ett konstnärsgeni!».
José Enrique Rodó
«Kan det finnas något mer skrämmande i världen än vältaligheten hos den människa som inte talar sanning?».
Carlyle
«När det handlar om att försvara en god ska är det svårt att inte tala väl».
Euripides
«Vältaligheten är konsten att få de små tingen att svälla och förminska de stora».
Iskrates
DIES DIEM DOCET.
─‘Dagen undervisar dagen’─.
KWEN KHAN KHU
