Mycket innerliga läsare:
Med stor glädje sänder jag er beskrivningen av denna gravyr titulerad…
…GUDINNAN POMONAS TRÄDGÅRD
Först av allt måste vi säga att denna gravyr titulerad Pomonas Trädgård gjordes av Léon Davent, en fransk gravör från mitten av 1500-talet. Originalteckningen av gravyren gjordes av Francesco Primaticcio ─1504-1570─, en italiensk målare, arkitekt och skulptör som tillbringade den största delen av sitt liv i Frankrike. Båda två, Léon Davent y Francesco Primaticcio, var några av de viktigaste konstnärerna som arbetade i det kungliga palatset i Fontainebleau ─Frankrike─ mellan åren 1531 y 1547.
Denna gravyr är tillägnad Pomona och hennes trädgård, frukternas gudinna bland romarna. På den största delen av tavlorna, visar sig Pomona mitt i en trädgård full med frukter åtföljd av guden Vertumnus.
På den högra delen av teckningen kan man observera tre individer som arbetar med jorden, tre nakna män eller halvnakna vilka får vägledning av en kvinna. Denna kvinna är representationen av den Gudomliga Modern ─Stella Maris─. Hon observerar alltid noggrant våra alkemiska arbeten. De tre männen är representationen av SKAPELSENS TRE URSPRUNGLIGA KRAFTER.
På en rektangulär pedestal, likt ett altare, eftersom det har offergåvor av frukter i korgar, det verkar som det på franska kallas Fontaine d´eau ─‘vattenkällan’─.
I denna kan vi lägga märke till en skulptur som representerar Priapus, en fruktbarhetsgud i den grekiska mytologin. Man har representerat honom som en ityfallisk gud vars uppdrag var att övervaka vinodlingarna och trädgårdarna, särskilt fruktträdgårdarna. Den mest intressanta kommentar som påträffats beträffande denna gud är att enligt Diodorus ─grekisk historiker och mytolog, 90 f.Kr.-30 f.Kr.─, var Priapus förbunden med myten om Ositis. Det skulle vara Isis gudomliggörande av Osiris virilitet.
VId sidan av detta altare eller skulptur, i dess bakre del, framträder en man. Denne man symboliserar de solära dynastiernas övervakande av utvecklingen av det inre Stora Verket. Sedan, i förgunden, kan man observera två kvinnor som åtföljs av ett barn, vilka står på knä mitt emot två andra kvinnor som stödjer sig mot ett träd. Dessa två kvinnor som står på knä är delar av vårt SANNA VARA, och en av dem representerar dygden av ÖDMJUKHET, för vilket hon bär en krona av lagerblad och i en av sina händer bär hon en enorm bukett av helga örter. Barnet som åtföljer henne symboliserar den begynnande Kristus. Vad som påkallar uppmärksamheten är armarnas X-position hos en av dem. Denna position avslöjar de oupphörliga korsningarna av vårt Svavel med vårt Kvicksilver. De andra två kvinnor som stödjer sig mot ett träd representerar likaledes delar av vårt VARA. VARAT är själva Sefirotträdet som ger stöd åt de olika heliga delarna.
Därefter kan vi se två andra maskulina figurer som åtföljs av en feminin som kommer ut från en konstruktion som liknar en tunnek och de bör två pelare på sina axlar. Dessa figurer är de inre arbetarna i vårt alkemiska verk och de två pelare som de bär på sina axlar är de metafysiska kanaler som finns på bägge sidor av vår ryggrad ─det vill säga: IDA och PINGALA─. Kvinnan som följer dessa två män är, återigen, vår välsignade Gudinna Moder Kundalini, som får arbetet med transmutationen att gå framåt.
Uppslagsverken berättar för oss att Pomona, i den romerska mytologin, var fruktens gudinna, och i förlängning till fruktträden, trädgårdarna och köksträdgårdarna; även till olivträdet och vinrankan. Beskärningskniven eller skäran var hennes attribut.
Gudinnans namn härrör på ett tydligt sätt från pomum, ‘frukt’, och hon kallas därför Patrona pomorum, ‘Frukternas fru’. Hon hade en helig skog, Pomonal, på vägen från Rom till Ostia. En flamen vakade över hennes kult. Flamen var en romersk präst betraktades som en levande staty av den Gud som tillhandahöll hans tjänster. Personen som var Flamen var helig och okränkbar. Det var ett arv från forntiden fyllt av skuggor av mystik. Hans namn, från själva den indoeuropeiska roten som den indiska termen brahman har, syftar på den vindpust ─flatus─ med vilken man tände den Heliga Elden på altaret. Det var de mest prestigefyllda prästerna i det gamla Rom, till och med likställda med påvarna.
Även hustrun till en flamen betraktades som helig, eftersom hon var symbolen för äktenskaplig fromhet och kyskhet. Hon var tvungen att väva den ceremoniella klädnaden till sin make, en purpurfärgad mantel av ull.
Under ceremonierna användes en mitra krönt med en olivgren för honom och en gren från granatäppelträdet över en spetsig håruppsättning ─tutulus─ för hans hustru. Om mössan eller mitran föll av från prästen under ett offer blev han omedelbart avsatt från den befattning som han hade.
Pomonas partner var guden Vertumnus, som, gnostiskt sett, inte är någon annan än LUCIFER, och personifierade föreställningen om förändring, av mutation i hos växtligheten under årstidernas gång. Vertumnus tillskrevs attributet av att kunna förvandla sig till alla former eller saker som kunde önskas, vilket var ett av attributen hos den välsignade Lucifer.
Den mest kända berättelsen av myten beträffande Vertumnus och Pomona är den av Ovidius ─romersk poet, 43 f. Kr.-17 e. Kr.─, berättad i hans verk Metamorfosis. I detta verk av Ovidius berättas det att Vertumnus tar formen av en gammal kvinna och insisterar att gifta sig med den motvilliga gudinnan genom att visa henne en alm som är sammanflätad med en vinranka. Utan tvekan behövs de maskulina och feminina krafterna för att vår alkemiska trädgård ska blomstra, och därifrån kommer detta förslag. Därför har man inom konsten och litteraturen använt almen sammanflätad med en vinranka som en symbol för äktenskapet, en förening för evigt. Den gamla almen kommer aldrig att dö, och den kommer alltid att få näring av vinrankan. Jag bifogar nu en vacker bild till er som illustrerar denna myt, tillskriven den italienske konstnären Giovanni Francesco Melzi ─1493-1572─, elev till Leonardo da Vinci. Observera att man på denna målning kan se en stenig bro i bakgrunden, där vi, gnostiskt sett, bör hänga vår inre Judas. Likaledes, nära denna bro, till höger om gudinnan Pomona, visar man oss en liten flod som rinner och vilken syftar på den Nirvaniska Vägen, under det att till höger om den gamla kvinnan ─Lucifer─ kan vi se ett område som är bergigt, torrt, som visar oss den Torra Vägen alkemiskt talat. Bägge figurerna, gudinnan Pomona och den gamla kvinnan -Lucifer-, sitter vid foten till en alm, som är omgiven av vinrankor, och några stenar tjänar som sittplats.
Tillåt mig nu skänka er några fraser för er reflektion:
«Geniet segrar alltid, det geni som låter sig besegras är aldrig ett geni». Benavente
«Talangen är ett domstolsämbete, geniet är ett prästämbete». Victor Hugo
«Geniet är en uppenbarelse av Gud ». Calderón
«Geniet består av två procent talang och nittioåtta procent av ihärdig tillämpning». Beethoven
«Genierna är en dynasti. Det finns ingen annan. De bär alla kronor, inklusive de med törnen». Victor Hugo
DE PROFUNDIS. ─‘Från djupen’─.
KWEN KHAN KHU
