Kära läsare:
Jag sänder er den gravyr som bär namnet…
…TRISTITIA
─‘Sorgsenheten’─
Den ingår i en serie i fyra delar beträffande negativa mänskliga egenskaper. Serien ritades och publicerades 1592 i Köln, Tyskland, av Raphael Sadeler (1560–1628) efter en teckning av den flamländske målaren Maarten de Vos (1532–1603).
På denna gravyr ser vi i förgrunden en ung, halvnaken kvinna med händerna uppsträckta – Tristitia, ”sorg”. Hon sitter framför en grotta. Runt omkring henne finns fyra djur: en uggla, en orm, en råtta och en ylande hund. Till vänster om den centrala delen av bilden ser vi en kvinna med ett huvud med ormar – en medusa – som slukar ett hjärta – Invidia, ”avundsjukan” – och en figur med en djävulsvinge och en änglavinge som håller en orm i båda händerna – Zelotypia, ”svartsjukan”. Till höger om mittplanet finns en kvinna genomborrad av ett spjut – personifieringen av förtvivlan – och en kvinna som ber: klagan.
I bakgrunden belägringen av en stad (till vänster) och ett skeppsbrott (till höger).
Kära vänner, vad är allt detta?
Konstnären har velat visa oss vart våra emotionella och psykologiska svagheter kan leda oss när vi blir FASCINERADE AV ELLER IDENTIFIERAR OSS MED de intryck vi får under våra liv och under förloppet av våra dagar.
När vi GLÖMMER BORT OSS SJÄLVA hamnar vi i en inre olycka och våra aggregat utnyttjar vår HALLUCINATION för att manifestera sig på olika sätt och på så sätt leda oss mot vår egen förvirring och GALENSKAP.
Denna gravyr visar tydligt vår Essens – halvnaken på grund av brist på värden – omgiven av några djurliknande varelser, däribland en råtta – en allegori för vällustiga tillstånd – en orm – en symbol för dolda passioner inom oss själva – en ylande hund – som i detta fall inte representerar trohet, utan de ylanden som våra rädslor och instinkter framkallar – och slutligen, i den övre centrala delen, en uggla, ett litet djur som uppmanar oss att alltid vara på vår vakt för att inte falla offer för de obehagliga intryck som kan dyka upp när som helst under vår existens.
Till vänster om det centrala planet kan vi, som vi tidigare nämnt, se en medusa – en form av vårt djuriska Ego – som går omkring och slukar ett hjärta. När vi är IDENTIFIERADE med händelserna i vardagen försöker många av våra aggregat snabbt att demoralisera oss, precis som medusan gör. Jaget förstör våra känslor och försätter oss i depression.
På samma sätt förvandlas vårt själsliv till en ganska märklig dualitet. Å ena sidan verkar det som om vi har en essentiell eller gudomlig del – människan med änglavingen – och å andra sidan representerar samma människa ett mörkt tillstånd – samma människa med en mörk vinge eller en fladdermusvinge-; här har vi EGOT i sin mångfald.
Till höger om det centrala planet ser vi tydligt vår egen Essens genomborrad av ett spjut. Detta påminner oss om de stunder då vi är fyllda av djup moralisk smärta och söker tröst på något sätt…
Kvinnan som vi ser be symboliserar den psykologiska klagan som vi går in i just när vi söker ett tillstånd av inre lugn genom bön eller meditation. Vi får aldrig glömma att vi, när vi drabbas av en kris, snabbt måste ta vår tillflykt till MEDITATIONEN. INTERIORISERING är en dörr som öppnas för att ge oss inre ro och självkontroll.
I bakgrunden ser vi en stad som är belägrad. Det är vår PSYKOLOGISKA STAD som slutar i egoistiska lågor med den följaktliga självförstörelsen av vår psykiska apparat. På samma sätt syftar båten eller skeppet som vi ser förlisa i övre högra delen av gravyren på förlusten av vårt inre arbete när VI HAR GLÖMT BORT OSS SJÄLVA.
Något intressant att notera är att denna gravyr riktar sig till en kvinna – den är feminin – varför vår översättning presenteras som om det vore en kvinna som talar – sorgen-.
Såsom meningen är uppbyggd, är modern till bekymren, oro snarare än svartsjuka, och meningen säger att oron inte vill att de saker som närmar sig ska inträffa.
Låt oss nu se översättningen av den latinska frasen:
«Non annis sed victa situ, sed et obsita pannis
In gemitu insomnem duco moestisima vitam
Afflictam obtundi me desperatio, fusam
Invidia absumit, tum me sine fine procellis
Zelotypa inuoluit, curarum prodiga Mater,
Anxia vestigans, quae non velit obuia ferri:
Ac nisi Diua suam mihi Commiseratio dextram
Porrigat, hac equidem non unquam fasce leuabor».
Översättning: 'Besegrad, inte av åldern, utan av situationen, och dessutom klädd i trasor, mycket sorgsen, mellan stönanden lever jag mitt liv utan sömn; när jag redan är bedrövad försvagar förtvivlan mig; när jag är nedbruten förtär avundsjukan mig; sedan omsluter svartsjukan mig med oändliga stormar och ångesten, den frikostiga Modern till bekymren, på jakt efter de saker som närmar sig, vill inte att de ska komma närmare: och om inte den gudomliga barmhärtigheten sträcker ut sin högra hand till mig, kommer jag, om jag fortsätter på detta sätt, aldrig någonsin att bli befriad från bördan'.
Jag lägger till några fraser till er att reflektera över:
«Den senaste mänskliga filosofin är att vara beredd på allt som kan komma».
Quevedo
«Vad är en filosof? En man som, om du lyssnar på honom, säkert kommer att göra dig friare än alla pretorer».
Epiktetos
«Filosofernas vanor stämmer inte överens med deras påbud, men om de levde som de lär, skulle de lära ut hur man ska leva».
Seneca
«Filosofi är en högre patologi».
Hebbel
«Filosofin är historien om mänskliga misstag med några glimtar av ljus».
Othon Gruppe
EX AEQUO ET BONO.
─‘På ett rättvist och gott sätt’.
KWEN KHAN KHU
